Friskis
Hahaha ett inlägg jag gjorde för länge sedan men sedan hade jag inte internetuppkoppling så att jag kunde lägga ut det, men nu har jag ju det! varså goda:
vi har varit och tränat. det är alltid samma visa när man går på friskis och svettis. först känner man en djup, grav hopplöshet, som slår till typ när man står i hallen ochn ska iväg. det är då det är som farligast, för då kan man balla ur och lägga sig i soffan igen. men man åker iallafall och tänker, jaja hur farligt kan det va? sen kommer man fram och drar sitt kort och sätter på sig träningskläder, laddar vattenflaskan och går in i salen. man blir mött av en käck ledare med tajta byxor som klart och tydligt hälsar en välkommen och sedan sätter igång med lite lätta rörelser, typ "V" steget eller gå till vänster, böj på benen, gör en armrörelse, gå till höger böj på benen etc. Lite generad för att man står där, mitt i en sal full med människor, medelålder fyrtiofem. och så ska man härma det där larviga steget. nää tack, jag gör det lite halvdant bara.
då sätter fnissattackerna in. alla ser extremt löjliga ut och pinsamheten är som en stor rosa elefant mitt i salen. man känner sig liksom lite bättre än dom andra, jag har åtminstone inte fula träningskläder(de populäraste plaggen på de andra jympaentusiasterna är typ knallgult pannband som det står typ "Folksam" på eller nåt. och för korta adidasshorts från 1997). men ska man verkligen böja på knäna sådär djupt? oj vad jobbigt det här blev nu då, tänker man medan ledaren höjer ögonbrynen till taket, sådär uppfodrande och lägger till värsta komplicerade hoppsasteget med rumpskak och jag vet inte vad. nu börjar man tvivla. herregud, är det bara jag som suger så här mycket? och banne mig, ALLA andra i salen(förutom min mamma) gör exakt som ledaren, med värsta hurtiga studset i skorna också. man börjar skämmas så smått för att man trott så lite om reklampannbands-bärarna. men jaja, man kämpar på.
halvvägs in i passet, när man ska typ ligga på golvet och göra tusen armhävningar, börjar man så smått ge upp. FAAAAN vad jobbigt det här är! jag och mamma liksom glömmer det varje gång. brukar faktiskt fuska lite och vila mig när jag egentligen borde göra en komplicerad sit-ups koreografi.
men sen, när man tror att man ska dö, och alla är fortfarande lika hurtiga och käcka, bara lite mer svettiga, händer det något. Man börjar leva på Jävlar-anammat. "nej, fan aldrig att jag är sämre än alla andra, jag är ju för fan bara femton år!! I can beat these guys!!!" och det går faktiskt lättare. jag märker att jag också får det där hurtiga extra-studset i skorna och när mannen i de tajta byxorna lägger till ännu en rörelse och ropar KOM IGEN KÄMPA PÅ! ja, då gör jag det. jag kommer igen och kämpar på. Och det är faktiskt ganska roligt.
vi har varit och tränat. det är alltid samma visa när man går på friskis och svettis. först känner man en djup, grav hopplöshet, som slår till typ när man står i hallen ochn ska iväg. det är då det är som farligast, för då kan man balla ur och lägga sig i soffan igen. men man åker iallafall och tänker, jaja hur farligt kan det va? sen kommer man fram och drar sitt kort och sätter på sig träningskläder, laddar vattenflaskan och går in i salen. man blir mött av en käck ledare med tajta byxor som klart och tydligt hälsar en välkommen och sedan sätter igång med lite lätta rörelser, typ "V" steget eller gå till vänster, böj på benen, gör en armrörelse, gå till höger böj på benen etc. Lite generad för att man står där, mitt i en sal full med människor, medelålder fyrtiofem. och så ska man härma det där larviga steget. nää tack, jag gör det lite halvdant bara.
då sätter fnissattackerna in. alla ser extremt löjliga ut och pinsamheten är som en stor rosa elefant mitt i salen. man känner sig liksom lite bättre än dom andra, jag har åtminstone inte fula träningskläder(de populäraste plaggen på de andra jympaentusiasterna är typ knallgult pannband som det står typ "Folksam" på eller nåt. och för korta adidasshorts från 1997). men ska man verkligen böja på knäna sådär djupt? oj vad jobbigt det här blev nu då, tänker man medan ledaren höjer ögonbrynen till taket, sådär uppfodrande och lägger till värsta komplicerade hoppsasteget med rumpskak och jag vet inte vad. nu börjar man tvivla. herregud, är det bara jag som suger så här mycket? och banne mig, ALLA andra i salen(förutom min mamma) gör exakt som ledaren, med värsta hurtiga studset i skorna också. man börjar skämmas så smått för att man trott så lite om reklampannbands-bärarna. men jaja, man kämpar på.
halvvägs in i passet, när man ska typ ligga på golvet och göra tusen armhävningar, börjar man så smått ge upp. FAAAAN vad jobbigt det här är! jag och mamma liksom glömmer det varje gång. brukar faktiskt fuska lite och vila mig när jag egentligen borde göra en komplicerad sit-ups koreografi.
men sen, när man tror att man ska dö, och alla är fortfarande lika hurtiga och käcka, bara lite mer svettiga, händer det något. Man börjar leva på Jävlar-anammat. "nej, fan aldrig att jag är sämre än alla andra, jag är ju för fan bara femton år!! I can beat these guys!!!" och det går faktiskt lättare. jag märker att jag också får det där hurtiga extra-studset i skorna och när mannen i de tajta byxorna lägger till ännu en rörelse och ropar KOM IGEN KÄMPA PÅ! ja, då gör jag det. jag kommer igen och kämpar på. Och det är faktiskt ganska roligt.
Kommentarer
Trackback
